The real size 0

Jag är smal. Har alltid varit det och kommer förmodligen alltid att vara det. Innan jag fyllde typ 29 kunde jag äta precis vad som helst utan att gå upp ett gram, och fram till för ungefär ett år sen vägde jag samma som jag gjorde när jag tog studenten.

Jag har gått upp i vikt tre gånger och har nog nu tillslut hamnat på en ganska så rimlig vikt.

Man kan tro att jag inte äter någonting. Men det gör jag. Jag äter tre stadiga mål mat om dagen och något mellanmål. Men jag småäter i princip aldrig och jag äter gansk sällan godis. Men jag har aldrig aktivit försökt att hålla den låga vikt jag haft, snarare undrat varför jag inte går upp i vikt. När jag vägde som minst åt jag som mest.

Det finns alltså de som är naturligt smala. Och jag är en av dem. Men man får betala ett ganska högt pris för att vara smal. När jag växte upp så påpekade olika människor minst en-två gånger i veckan att jag borde äta ett smörpaket eller dricka grädde. En del frågade rätt ut om jag hade anorexia eller någon annan sjukdom. Och det har inte varit lättare som vuxen. Män har på krogen påpekat att jag är vansinnigt smal och att jag borde äta mera. Män jag aldrig sett i hela mitt liv innan. Arbets"kamrater" har spridit rykten om att jag haft anorexia och jag kan inte ens räkna gångerna jag blivit kallad skinny bitch.

Man kan undra varför det har varit ok att säga till mig hur smal jag är?
Vad är det som gör att en person har rätt att komma fram till mig och säga så? Hade samma person knallat fram till en överviktig person och sagt till denne att "fy fan vad fet du är, borde inte du banta?" Var ligger skillnaden?

Jag trivs med mig själv och min vikt. Men alla smalisar gör kanske inte det. Kanske något fler borde tänka på, smalhet genererar inte alltid lycka automatiskt.


Lagom stor på alla håll. Och just på denna bild nyförlovad.
Moi | | 2 kommentarer |
Upp