Är det nu det börjar?

Några gånger i mitt liv (avsevärt fler än jag velat räkna) har jag haft så ont i ryggen att jag blivit mer eller mindre panikslagen. Oftast är det någon av alla muskelknutar jag har i musklerna som går emot ryggraden och mer eller mindre skaver. Det gör så ont att tårar vill komma.

Fast nu vet jag inte vad det är som skaver eller varför det gör ont i bröstryggen. Och det går inte beskriva hur rädd jag är. Jag är så rädd för att det eventuellt är idag det börjar. Idag kanske det är första dagen på mitt nya liv med avsevärd ständig smärta.

Så här ligger jag i sängen så platt jag bara kan för att inte sned- eller överbelasta. Och är rädd.

Bröstryggen. Jag tror kurvan senast var på dryga 50 grader. Och här stoltseras med snygg psoriasis också. Ibland är det så fantastiskt att vara jag.
Vardag | | 2 kommentarer |

Personlig utveckling

Igår fick jag en allvarlig tillsägning när jag parkerat Leif-Ivan i garaget att ställa den längre in. En snubbe kom helt sonika fram och på ett rätt dåligt sätt sa det till mig. Jag kände mig som ett barn som gjort något fult och det hade jag inte. Leif-Ivan stod i rutan. Båda däcken. Det är möjligt att regskylten var yttepytte lite utanför rutan. Leif-Ivan är en stor och lång hoj och jag var glad över att fått in den på första försöket. Och så fick jag skäll.

Gissa vad som hände. Jo, inte fan kunde jag behärska mig. Men efter bästa förmåga försökte jag tillslut få in hojen de sista centimetrarna och den arge mannen försvann. Efter provade den fantastiske mannen att få in sin hoj och det var inga som helst problem.

MEN! Döm om min, men framförallt den fantastiske mannens förvåning slogs jag av tokdåligt samvete. Innan vi ens lämnat garaget. Väl hemma snokade jag reda på mannens telefonnummer, ringde och bad om ursäkt. Han sa att det var lugnt och efter sa den fantastiske mannen att det var en bra ursäkt. Men framförallt var den fantastiske mannen noga med att påpeka att jag överreagerat.

Personlig utveckling.

Nästa steg är att sluta skälla på folk.

Don't mess with this bitch. Eller..?
Vardag | | Kommentera |

Att lära sig att hålla käften

Jag sa till en kvinna på jobbet som tittade menande på mig och sa att hon "åtminstone inte gått UPP i vikt under semestern" att jag tyckte hon var fin, alla kroppar är bra och gör vad de ska göra.

Då sa hon att "det var lätt för mig att säga som har en SÅN kropp".

Jomensåatte. Att vara kroppspositiv och inte fatshame:a som smal är inte lätt eller kanske ens rätt. Det är som att säga att pengar inte spelar någon roll när en är rik. Och ja, jag fattar att det kanske känns så. Att jag borde hålla käften och inte vara så jävla glad och peppig.

Hur ska jag förhålla mig? Ska jag vara tyst eller vara kroppspositiv? Jag försöker verkligen göra rätt när folk vill prata vikt med mig, i alla fall när det rör sig om deras vikt, något som kan vara känsligt för dem.

Vardag | | Kommentera |
Upp