Personlig utveckling

Igår fick jag en allvarlig tillsägning när jag parkerat Leif-Ivan i garaget att ställa den längre in. En snubbe kom helt sonika fram och på ett rätt dåligt sätt sa det till mig. Jag kände mig som ett barn som gjort något fult och det hade jag inte. Leif-Ivan stod i rutan. Båda däcken. Det är möjligt att regskylten var yttepytte lite utanför rutan. Leif-Ivan är en stor och lång hoj och jag var glad över att fått in den på första försöket. Och så fick jag skäll.

Gissa vad som hände. Jo, inte fan kunde jag behärska mig. Men efter bästa förmåga försökte jag tillslut få in hojen de sista centimetrarna och den arge mannen försvann. Efter provade den fantastiske mannen att få in sin hoj och det var inga som helst problem.

MEN! Döm om min, men framförallt den fantastiske mannens förvåning slogs jag av tokdåligt samvete. Innan vi ens lämnat garaget. Väl hemma snokade jag reda på mannens telefonnummer, ringde och bad om ursäkt. Han sa att det var lugnt och efter sa den fantastiske mannen att det var en bra ursäkt. Men framförallt var den fantastiske mannen noga med att påpeka att jag överreagerat.

Personlig utveckling.

Nästa steg är att sluta skälla på folk.

Don't mess with this bitch. Eller..?
Vardag | | Kommentera |

Att lära sig att hålla käften

Jag sa till en kvinna på jobbet som tittade menande på mig och sa att hon "åtminstone inte gått UPP i vikt under semestern" att jag tyckte hon var fin, alla kroppar är bra och gör vad de ska göra.

Då sa hon att "det var lätt för mig att säga som har en SÅN kropp".

Jomensåatte. Att vara kroppspositiv och inte fatshame:a som smal är inte lätt eller kanske ens rätt. Det är som att säga att pengar inte spelar någon roll när en är rik. Och ja, jag fattar att det kanske känns så. Att jag borde hålla käften och inte vara så jävla glad och peppig.

Hur ska jag förhålla mig? Ska jag vara tyst eller vara kroppspositiv? Jag försöker verkligen göra rätt när folk vill prata vikt med mig, i alla fall när det rör sig om deras vikt, något som kan vara känsligt för dem.

Vardag | | Kommentera |

Kläderna gör kvinnan?

Idag sprang jag på en kontrollansvarig (KA) på jobbet som jobbar mycket i Vårgårda där jag jobbade innan. Jag trodde att han mest höll till i västra Skaraborg och norra Sjuhärad men plötsligt stod han mitt framför mig på jobbet när jag stressade genom korridoren. Det är en oerhört trevlig man i 80-års åldern (tror jag) som känner min pappa. Jag lovar, han ser inte ut att vara en dag över 60.

Hur som helst, det var ett glatt möte när han väl kände igen mig. Han påpekade att jag ser lite annorlunda ut. Och ja, det gör jag väl. Jag har en bättre och mer välbetald tjänst men framförallt jobbar jag inte kvar på det förra rövstället där jag aldrig någonsin såg en anledning till att ta fram det snygga ur min garderob.

Men jag är ju samma jag. Även om min gamla chef så fort hon möter mig kallar mig för "nya" Anna. Varpå jag alltid svarar att jag är SAMMA Anna med andra kläder än vad hon någonsin såg mig i.

Det är konstigt att jag måste försvara att jag klär mig i kjol och högklackade skor. Varför är det så? Eller så behöver jag kanske inte det men känner att jag behöver det. Det är så skönt på jobbet för där förväntar sig folk att jag ska vara på mitt sätt och de blir arga om de inte hör mig komma och hävdar att jag smyger mig på dem. Efter fotskadan blev folk uppriktigt glada när jag "lät som mig själv igen".

Dagens outfit. Med möten mellan 08.30-15.20 krävdes lite färg.
Vardag | | Kommentera |
Upp