Tragiken

En kvinna från Ecuador, Catherine Cando ar dött på grund av hjärnödem orsakat av en fettsugning. Fettsugningen var något typ av pris för en vinst i en skönhetstävling. Detta är inte något ovanligt pris i Ecuador. Snarare tvärtom. Men det hör till saken att Catherine Cando inte ville göra några kirurgiska ingrepp. Hon ämnade inte använda sig av sitt pris eftersom hon inte ansåg att hon behövde det. Tro tusan det. Efter påtryckningar och olika olyckliga anledningar slutade det med att hon trots sitt initiala beslut hamnade just där. Hos den där kirurgen. Och sen gick hon inte därifrån. 

I en värld där främst kvinnor uppmärksammas för sitt utseende händer sådana här saker. Priset i en tävling grundat på utseende är att ytterligare "förbättra" det. Skönhetsoperationer är stort i Sydamerika och Brasilien och Colombia är tydligen världsledande i denna, enligt mig, något tvivelaktiga bransch. Och tvivelaktigt är det. Catherine Candos dödsfall är inte en isolerad händelse. Mindre duktiga kirurger utför ingrepp som övergår deras förmåga och kvinnor har dött till följd av detta. 

Ingen dör för att vara så vacker som möjligt. De här kvinnorna har inte dött på grund av fåfänga. De här kvinnorna har dött på grund av personer ur en yrkeskår som anser sig kunna ta ansvaret för andras liv när de i själva verket är långt ifrån kapabla till det otroliga ansvaret. 


Vardag | | Kommentera |

Mitt bästa inlägg

Från 2011. 



Anna gnäller, Vardag | | Kommentera |

Högstadieklass

Idag var jag och folkhälsoplaneraren ute i en högstadieklass. Resultatet var så där. En lärare försvann, den som jag tror var försteläraren och den som blev kvarlämnad hade dessvärre ingen pondus alls. Vi har haft kontakt med försteläraren sedan början på november. Och han hade inte förberett eleverna alls. Det känns ju inte helt otippat att en klass med 13åringar inte kommer tycka att det är roligt då. 

Jag var förberedd. Folkhälsoplaneraren var förberedd. Barnen var ovilliga. En lärare borta. En lärare uppgiven och arg.   Vi kan bara göra så mycket från vår sida kände jag frustrerat efteråt. 

Men. En elev frågade hur gammal jag var. Om jag hade pojkvän och om vi bråkade. Jag svarade snällt 34, ja och nej. Hen såg förvirrad ut. "Bråkar ni aldrig?" Nej sa jag. Det är ju så det ska vara. Sen high-five:ade vi. 

Jag tror ingen av eleverna kommer komma ihåg någonting. Utom kanske just det. Att jag inte bråkar med min karl. Och att jag tycker att det är ju så det ska vara. 
Vardag | | En kommentar |
Upp